I lördags var vi ut med Linda och Stefan.
Adrian skulle därför sova hos mormor. Redan när jag sa det så utbrast han: Jaaa! så jag antog att det inte skulle bli några större problem.
Vi kom dit och satt en stund innan vi skulle hem. Adrian deklarerade glatt att "Adrian stanna ensam" och vi fick någon oengagerad puss och vinkning innan vi for och ett glatt "hejdå".
Han hade sovit hela natten och allt hade gått finfint. Skönt det.
Det hade gått så bra att det lät såhär när vi kom för att hämta honom, där vid 13-tiden (jag fick sova till 12! när hände det senast??!):

Jag: Heej!
Adrian: Nä!
Jag: Det är dags att åka hem nu.
Adrian: Nä, Adrian stanna ensam.
Jag: Ska du stanna?
Adrian: Åka hem DU!

Adrian älskar alla där borta på Ängsvägen. Imorse sa han att han MÅSTE åka till mommo, men jag sa att mommo jobbar.. Då gick han med på att åka till dagis istället.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj, vad det har hänt grejer här!Nu blir jag ju sugen på att byta tillbaka till min gamla blogg igen... Argh, denna beslutsångest!Snart ska vi iväg till plastsyster. Hon har fyllt 20 och det ska ju firas såklart.Jag har ett specialbeställt halsband åt...

Kan någon ge mig en välbehövlig spark där bak så jag kommer igång med att göra lunch? Jag är hungrig men kommer mig ändå inte för att slita mig ur soffan. Är man slö eller är man slö?Nä, nu jävlar får det vara nog!...

Följ min blogg med bloglovin

... men det är faktiskt svårt att bestämma sig. Jag har alltid sådan beslutsångest. Skaaaaa jag veeeerkligen? Eller? Njaaaa, kaaaaaanske... Eller?...

Jag saknar min gamla goa blogg litegrann. Den må vara tråkig, men den är ju ändå "min" på nåt sätt... Hur kan man vara så ambivalent som jag?På blogg.se har jag inte ens hälften så många läsare som här. Kanske är det dags att komma hem?...