Jag trodde att det skulle bli en ensam lunch idag igen, men medan jag stod och bläddrade i böcker på Domus så ringde pappa, och så kom han och höll mig sällskap. Vi gick till Kupolgrillen och så bjöd pappa på en grillad korv med bröd och en stor cola. Smarrigt!

Nu sitter jag och räknar minuterna till mötet. Jag är ju nyfiken på vad som komma skall! Bara 54 minuter kvar nu, enligt datorns klocka i alla fall.

Idag ska jag ha möte med min AF-tant och en arbetsterapeut. Det här är nog mina sista dagar på "Jobbvägen". Jag har redan förlängt tiden en gång, och det känns nu som att det inte finns nåt kvar att göra här.
Känns trist för jag trivs ju här, och det är skönt att ha en sysselsättning och inte bara sitta hemma. Men samtidigt är det skönt, för då kanske jag kan vara hemma ett tag och se om den här inre stressen kommer av sig litegrann.

Jag ska prata med min AF-tant om en paus. Om vad hon tycker och tänker och tror. Men jag tror att jag behöver det. Den här stressen tar kål på mig.
Jag sover dåligt, jag har ingen matlust, magen har börjat strula och imorse hade jag faktiskt ont i bröstet också (men det är nog mest dålig-vän/människa-ångest). Jag vill ta det lugnt ett tag.

Jag hatar att jag inte klarar av ett vanligt liv. Jag vill ju vara som alla andra och ha ett jobb och ha roliga arbetskamrater att umgås med. Jag vill bidra med något och jag vill tjäna mina egna pengar. Allt det känns så förbannat långt borta just nu, och det gör mig så ledsen. Jag vill inte vara den här svaga, fega lilla skiten som inte klarar nåt.

Det känns som att andra ser ner på mig för att jag är "dålig". Som att man är sämre för att man mår dåligt. Jag har börjat skämmas för mina Malmfältens Psykiatri-besök och att jag ens funderar på att börja medicinera igen. "Du behöver inte sånt." Men om jag faktiskt gör det då? Är jag dålig då? Jag vill inte känna mig dålig och mindre värd! Det räcker med att jag mår dåligt över det som är nu. Jag hatar den här jävla skiten! Jag vill inte mer.

Jag fick ett sms imorse som påminde mig om mitt dåliga minne. Det är en grej som jag ska ha gjort för länge sen, men som jag ständigt glömmer. Jag är så tankspridd!
Jag känner mig som en dålig människa, och en ännu sämre vän. Fan!
Förlåter du mig?

Igår gjorde jag nåt som jag aldrig har gjort förut.
Jag gick ut och åt lunch - alldeles ensam! Det hade aldrig gått förut, då jag mådde dåligt. Visst var det jobbigt igår, men det gick ju! Det bästa är känslan av att "YES! Jag gjorde det!". Jag kan, jag också! Den här känslan borde jag kunna leva på ett tag.

En annan bra sak igår var ju såklart gymbesöket. Tog det ganska lugnt, eftersom det var första passet efter förkylningen, men det gick bra. Lite stel i benen bara, så det var lite segt på löpbandet.
Körde 25 minuter på löpband (2,7 km) och 30 minuter styrketräning. Najs. Jag älskar att träna! Och löpbandet är en ny favorit måste jag säga. Superkul!