Är det konstigt att man kan sakna någon som inte ens har funnits?
Jag är ganska duktig på att stänga av känslor när det blir för jobbigt, men jag är nog mer ledsen att jag har velat erkänna.

Lillebror har inte ens fötts, och han kommer inte att födas (jag säger "han" automatiskt), men ändå så är det som att förlora någon man känt ett tag. Han fanns ju med där, i alla nya framtidsplaner. Och nu bara krossas allt. Allt rycks bort. Han finns ju där i tankarna, där är han ju riktig. En riktig, liten levande bebis. Så det är ju precis som att förlora en riktig, liten levande bebis.

Jag kan inte sluta tänka. Allt påminner mig om graviditeter och bebisar.

Jag försöker tänka att jag kommer få träffa honom ändå. Själva själen alltså. Han kommer att komma hit, bara inte just nu.

Nä, nu måste jag tänka på nåt annat.

 

Nina

26 december 2007 12:50

men den fanns ju, bebisen.usch jag får sån ångest att tänka på bebisar som inte får finnas men det var väl nån mening med det om man ska tänka så,så blir det lite lättare iaf.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj, vad det har hänt grejer här!Nu blir jag ju sugen på att byta tillbaka till min gamla blogg igen... Argh, denna beslutsångest!Snart ska vi iväg till plastsyster. Hon har fyllt 20 och det ska ju firas såklart.Jag har ett specialbeställt halsband åt...

Kan någon ge mig en välbehövlig spark där bak så jag kommer igång med att göra lunch? Jag är hungrig men kommer mig ändå inte för att slita mig ur soffan. Är man slö eller är man slö?Nä, nu jävlar får det vara nog!...

Följ min blogg med bloglovin

... men det är faktiskt svårt att bestämma sig. Jag har alltid sådan beslutsångest. Skaaaaa jag veeeerkligen? Eller? Njaaaa, kaaaaaanske... Eller?...

Jag saknar min gamla goa blogg litegrann. Den må vara tråkig, men den är ju ändå "min" på nåt sätt... Hur kan man vara så ambivalent som jag?På blogg.se har jag inte ens hälften så många läsare som här. Kanske är det dags att komma hem?...