Jag känner mig verkligen som det. Jag känner mig urusel.

Jag bestämde mig nämligen för att ikväll ska Adrian få somna själv i sitt rum. Ända sedan vi flyttade hit har jag suttit med honom varenda kväll, ända tills han har somnat.
Men nu kände jag att jag orkar verkligen inte hålla på så längre. Det var bara att ta tjuren vid hornen!

Så jag pussade honom, sa god natt och la honom i sängen.
Så fort han fattade att jag var på väg ut ur rummet började han gråta och skrika. Oj, vad ont i hjärtat det gjorde.
Jag väntade några minuter och sen gick jag in och la honom ned, sa god natt och gick iväg. Då började han vråla hysteriskt. Suck!

Jag gick på toaletten. Satt och lyssnade på hur han stampade i sängen och skrek så han började kvälja och hosta.
Jag tänkte att jag får väl gå ändå då, och var precis på väg att gå upp när det blev tyst.

Då kommer såklart de konstiga tankarna.
Tänk om han gjorde illa sig? Tänk om han inte andas?
Länge kämpade jag, men till slut smög jag upp för att kolla till honom.
Där ligger han och sover, givetvis.

På väg nerför trappan tjuter han till.
Vad FAN gick jag upp för? tänkte jag, men han blev tyst igen direkt. Puh!

Så nu sitter jag här och känner mig som världens sämsta mamma.
Varför ska det vara så jobbigt att natta sitt, annars, så söta barn?!
Men kampen är inte över än. Snart vaknar han väl igen, lika hysterisk som tidigare. Då orkar jag nog inte vara så bestämd längre ikväll. Mitt hjärta brister ju!

Det gick bra på dagis.
Av någon anledning hade jag inte ens i min vildaste fantasi föreställt mig att han skulle ha en egen hylla och liknande. En egen hylla, en egen handduk och en egen stol vid matbordet hade han fått.
Det var så gulligt så jag nästan började gråta. Först då kände jag på riktigt hur stor han faktiskt har blivit, och jag insåg att snart kommer jag vara tvungen att LÄMNA min lilla bebis om dagarna. Fast ja, han är ju ingen bebis egentligen..

I början var det läskigt och han ville vara i famnen HELA tiden. Efter en stund gick det bra att bara hålla handen och sen gick det ganska bra att utforska stället själv.
Sen bjöd fröknarna på en glass och lite saft och kex. Då var han nöjd och glad, och efteråt gick han iväg för att spana på de andra ungarna.
Han lyckades imponera på fröknarna litegrann också, när han visade hur duktig han är på bokstäver.
Och på en annan avdelning hittade han en tågbana och blev jätteglad, så vi berättade att han är galen i tåg.
Då sa de att de skulle leta reda på en tågbana och lite tåg och ta det till avdelningen så Adrian får nåt han älskar att leka med. Det var snällt, tycker jag.

Ibland hugger det till i hjärtat och jag får nästan panik.
Hur ska min bebis klara sig?! Antagligen är det hela mer traumatiskt för mig än vad det är för Adrian, hihi.

Ja, imorgon är det dags igen. Från 9.30 till 10.30 ska vi vara där.
Läskigt men roligt!

D som i Dagis alltså. Snart är det dags!
Adrian har badat nu på morgonen och fått fina kläder på sig.
Jag har fotat med mobilen, så det är ju inte världens bästa bild precis, men nåt ser man ju!

Det är nästan så att jag har en klump i magen.
Hur ska min lilla bebis klara sig på dagis? Hur ska det gå när hans mamma inte är med hela tiden?
Tänk om nån är elak med honom? Tänk om han blir ensam? Tänk om han gör illa sig? OCH SÅ ÄR JAG INTE DÄR! Huja, kan man få vara hemma med sitt underbarn i ett år till???